The Swedish Burmese Cat Club

En kompis till din burma?

 

Många som köper en burma inser efter en kortare eller längre tid att en burma är minst en för lite. Det kanske blir en för stor utgift att köpa två samtidigt eller också tror man att katter är enstöringar som mår bäst solo. Inget kunde vara mer fel då det gäller burmor som faktiskt påminner om hundar i sin sällskaplighet.

En ensam burma kan vara i mesta laget för ägaren som helst inte släpps ur sikte. Det finns de som haft en burma i många år och sen bestämt sig för att skaffa en till och då fått uppleva hur den gamla katten plötsligt blivit ung på nytt. Kanske tycker man att burman kan få en huskattskompis det blir ju billigast och finns alltid att få tag i. Och visst kan det gå bra. Man bör dock tänka på att huskatter kan utvecklas i precis vilken riktning som helst vad gäller personlighet. Oftast vet man ju inte härstamningen, förutom förhoppningsvis modern. Burmor kan givetvis vara mycket olika till sättet även de, men i stort sett alla burmor är mycket sociala,livliga och gillar kroppskontakt. Jag har många gånger fått exempel på hur burma och huskatt levt i sämja men utan att vara riktigt nära varandra såsom två burmor brukar vara. I en del fall har sedan en ytterligare burma inskaffats och mycket snart är burmorna ett radarpar, ömt omslingrade mest hela tiden, medan huskatten fortfarande är lite utanför. Det är inte säkert att det för den skull betyder att huskatten mår dåligt – lite distans är för många katter naturligt – dock sällan för burmor…

Är huskatten av den stillsamma sorten blir det ibland lite gruff då burman försöker få igång lite brottning eller kapplöpning,vilket oftast inte uppskattas. Ska man skaffa en ny kompis tycker jag man i första hand ska överväga en raskatt med dokumenterat liknande sinnelag, alltså en korthårskatt av orientaliskt ursprung – och allra helst en annan burma – som har samma kroppsspråk och inte minst behov av nära fysisk kontakt.

När du väl bestämt dig för en ytterligare katt kommer då frågorna: -vilket kön,vilken ålder på nya katten,när ska jag ta hem den och så vidare. Är din första burma gott och väl vuxen bör den nya katten vara en unge eller åtminstone inte mer än något halvår för att det ska gå fort och lätt för den äldre att acceptera nykomlingen. Detta kan givetvis diskuteras- ibland kanske det kan vara nödvändigt att föra ihop två vuxna katter och med tålamod och tur kan det gå utmärkt. Generellt sett ska man nog undvika detta om man kan. Har man en halvuxen burma brukar den rätt lätt kunna acceptera en annan halvvuxen men de bör inte visa tecken på könsmognad.

Om den äldre katten är kastrerad spelar det ingen roll vilket kön den nya är. Är den äldre en okastrerad hankatt och den nya en hona får man räkna med att hanen mer eller mindre genast försöker para den lilla honan. Det är inte alls så enkelt som många tror att ¨passa¨katterna så att det inte sker. Dessutom blir det ju svårt för dem att bli kompisar om de hela tiden måste säras. Kastrera alltså hanen innan du köper en hona. Är hanen för ung att kastrera är det bättre att du köper en hane till. I så fall bör den äldre kastreras innan den yngre blir könsmogen för att undvika osämja. Två könsmogna hanar är en riskfylld kombination.

Om den första katten är en okastrerad hona kan ungen vara vilket kön som helst. Men om den nya är en gosse och man inte har tänkt sig att skaffa kattungar med dessa två som föräldrar bör honan antingen kastreras eller sättas på p-piller från det att hanen är sisådär fem-sex månader. Oftast blir burmahannarna könsmogna vid cirka tio månaders ålder eller senare men sällsynta undantag finns där fem-månaders gossar lyckats bli pappor! Troligen skyndar en löpande hona i hemmet på hankattungens könsmognad.

Man bör ta hem ungen då man har några dagar ledigt och kan ägna sig åt katterna. De ska inte lämnas ensamma tillsammans förrän man är säker på att de helt accepterat varandra. Det finns säkert flera sätt att introducera katterna men det jag tror på är att minimera stressen genom att inte ha för bråttom. Den nya måste få chansen att undersöka sitt nya hem,kolla var maten och lådan finns och hälsa lite på sin nya mänskliga familj som ju är vänligt inställd, innan den ställs inför en kanske hotfull fyrbenting. (Detta gäller givetvis även då kissen ska möta en hund för kanske första gången i sitt liv.) En annan orsak till att nykomlingen bör få en bra stund på sig är att den får in det nya hemmets lukt i pälsen. Katter går väldigt mycket på lukter och om den nya inte luktar annorlunda är mycket vunnet. I mitt hem har jag ibland problem med att min ena burma kan vara sur och fräsa åt de andra i flera dagar efter att någon av dem varit borta på parning. När den andra då kommer hem och luktar främmande hane är det som om Rora inte ¨känner igen¨ henne.

Kanske kan det vara bra att gnida in den nya med till exempel ett tygstycke som den äldre brukar ligga på. En del tycker att den gamle ska få något som tillhört den yngre att sniffa på tills de får träffas.

Vissa vuxna burmor accepterar den lilla kattungen med entusiasm omedelbart men det får man inte räkna med. Utgå istället från att det kan ta ett par dagar, kanske ett par veckor så att du inte ger upp för snabbt. Många säger att äldre hanar har lättare för att ta till sig en ny katt än gamla ¨burmatanter¨har. Om den äldre burman varit ensam väldigt länge och fått all uppmärksamhet kan den bli svartsjuk så glöm inte att dalta lite extra med den.

Då katterna nu ska mötas för första gången tycker jag man ska låta den ena katten sitta i en transportbur i början. Om den lilla får sitta i buren då ¨gamlingen¨släpps ut så är den skyddad och de kan iaktta varandra utan att någon kommer till skada. Man får en chans att bedöma den äldres reaktion.Om den verkar sur ska man givetvis ej släppa ut den nya. Låt dem iaktta varandra och beröm dem när det verkar lugnt. Byt katter i buren så den äldre kan se den yngre springa omkring. Detta kan alltså få fortgå under en kort stund eller i flera timmar beroende på hur katterna reagerar. Stressa dem inte och uppträd själv som om allt är som vanligt även om du känner dig orolig.

Då katterna inte verkar aggressiva och nosar på varandra genom gallret kan man låta dem träffas ¨på riktigt¨. Kanske blir det lite fräsande igen då de möts öppet,men det behöver man inte bry sig om. Bara om någon (den äldre troligen) verkar vilja gå till anfall bör man separera dem igen. Det är inte normalt för en vuxen katt att anfalla och skada en kattunge men en del fräsande och surmulenhet får anses som naturligt. Kattungen kan också verka irriterande för att den är så respektlös och går rakt på den äldre utan att ha fått tillstånd! Burmakattungar är för det mesta tuffa och lättanpassade men har sällan känsla för psykologi! Det kan krävas en tass eller två (eller tre) på nosen innan den förstår att den inte är önskvärd…

Om du har flera katter och skaffar en ny går du i stort sett tillväga på samma sätt. Låt kattungen träffa den du tror är mest vänligt inställd först och därefter de andra en i taget.

Försiktighet med att låta alla gå fritt med varandra om någon av dem inte accepterat situationen.

Burmor är ju ganska dominanta och kräver stort ¨utrymme¨ för sin personlighet. Därför ska man tänka sig för innan man skaffar för många burmor, vilket är mycket lätt hänt eftersom de är rätt vanebildande (Trevligt med flera! Kanske en i varje färg!…). Mycket tid för varje katt är ett måste. Ingen får känna sig försummad annars finns det risk att de ryker ihop så småningom. För många burmor i liknande ålder kan sätta rangordningen i dallring. Det är naturligt att den äldsta står högst i rang men inte säkert. En hona med ungar stiger oftast drastiskt i rang tillfälligt vilket kan ställa till bekymmer om hon normalt står lägst. Kastrerade djur sjunker ibland i rang så att den äldsta dominanta hanen efter kastrering plötsligt står under den mycket yngre okastrerade hanen. Det behöver inte bli bråk men risken finns.

Försök därför att begränsa ditt burmainnehav (själv tror jag att gränsen går vid tre till fem burmor men att omständigheterna påverkar) Kastrera alla katterna vartefter de når könsmognad.

Slutklämmen blir alltså: En burma är för lite men en skock burmor är för mycket!!

© Ewa Stavenow 1999

Stäng meny