Om Bombay
Förutom sin dramatiska svarta päls liknar Bombaykatten mycket en Burma, men den är lite annorlunda byggd – den har en större och längre kropp samt längre ben. Den har ett runt huvud med medelstora öron som sitter ganska brett isär,runda ögon som går i nyanser från guld till koppar och en rak svans i medellängd. Den korta, fina pälsen känns mjuk och silkeslen och glänser nästan som lack.
Även om genen för svart päls är dominant kan det ibland födas en burmafärgad kattunge i en Bombaykull. Vissa kattförbund låter de kattungarna registreras som Burmor. Bombaykatten är medelstor, men känns tyngre än den ser ut när man lyfter den. Den växer ganska långsamt, och hanar kan vara upp till två år innan de är fullt utvecklade i både storlek och muskler.
Bombay är en social och utåtriktad katt som passar bra i familjer med barn och hundar som är vana vid katter. Den gillar uppmärksamhet, särskilt från barn som är snälla och respektfulla. Den funkar också bra ihop med andra katter och hundar – så länge de respekterar att det är den som bestämmer
Historien bakom Bombaykatten
Uppfödare av katter gillar att experimentera – de tar fram nya raser antingen genom naturliga genetiska variationer eller genom att korsa olika raser för att få fram ett nytt utseende, färg eller mönster. Bombaykatten, som fått sitt namn efter den exotiska hamnstaden Mumbai (tidigare Bombay), har faktiskt ingen riktig koppling dit. Den skapades istället genom att korsa brun burma med svarta American Shorthair – allt för att få fram en liten “mini-panther”.
Det var uppfödaren Nikki Horner från Louisville som utvecklade rasen i slutet av 1950-talet. Hennes mål var en smidig, glansig svart katt med muskulös kropp och ett vänligt temperament. Samtidigt lyckades brittiska uppfödare få fram en liknande katt genom att korsa burmor med svarta huskatter.
Det finns inte jättemycket dokumenterat om Horners avelsarbete med burmor, men hon började tidigt korsa dem med svarta American Shorthairs. Redan 1953 parade hon en svart huskatt utan stamtavla med en brun burma. Resultatet blev kattungar med tjock päls som inte riktigt motsvarade det hon var ute efter. Senare parade hon honan Shawnee Obsidian (en svart American Shorthair) med hanen Shawnee Cassius Clay (en brun burma), och då började det likna något – svarta kattungar med mer “burma-typ”.
1958 dök de första Bombay-liknande katterna upp, men resultatet var inte tillräckligt bra, så hon pausade projektet ett tag.
I mitten av 1960-talet gjorde hon ett nytt försök, bland annat med katten Shawnee Cassius Clay och hans avkommor. Hon använde också svarta American Shorthair-hanar som David Copperfield of Shawnee och Shawnee Shot in the Dark. Några av de första Bombaykatterna gavs bort till personer som kunde visa upp dem på utställningar och hjälpa till att sprida rasen.
1970 erkändes Bombaykatten av Cat Fanciers’ Association, CFA, och 1976 fick den full championstatus. Samma år slutade Horner med avel – men bara tillfälligt.
Hon började igen på 1980-talet, men då drevs hennes katteri tillsammans med Judy Scruggs. Horner blev senare sjuk och gick bort i april 1995. Den något större och mer muskulösa kropp som vissa moderna amerikanska Bombaykatter har idag kommer delvis från hennes senare “experiment” på 1980-talet.
Idag är Bombaykatten erkänd av de flesta kattorganisationer, även om den inom FIFe fortfarande bara är preliminärt godkänd.
För att behålla rätt kroppstyp och pälsstruktur kan man fortfarande korsa Bombay med bruna burmor, burmafärgade bombayer och svarta American Shorthairs.
